Celui qui vient sur Gotland en voiture restera pour toujours incapable d'avoir vécu Gotland et Fårö. Celui qui est allé au Cap Nord en voiture n'aura jamais été capable d'avoir vécu la Laponie. / Den som kommer till Gotland med bil kommer aldrig att kunna uppleva Gotland och Fårö. Den som har kört till Nordkapp kommer aldrig att ha fått uppleva Lappland. / Mon métier était d'écouter les gens. J'étais professeur.
--------------------------------
Depuis hier matin roule dans ma tête le mot glänta, clairière, et m'était alors revenu un poème de Gustav Fröding "jag minns dig som en stjärna, en saga, en sång" - Je me souviens de toi comme d'une étoile... J'avais visité en 2017 la maison natale de Gustav Fröding à Karlstad dans le Värmland. Sur Gotland et Fårö on a encore plus le sentiment de se déplacer dans une clairière comme au-dessus du Cercle Polaire, chaque bois n'est jamais infini. Et j'ai associé le poème de Gustav Fröding avec le début du roman de Anders Sundkvist "Återvändaren" que j'ai traduit avant cet été et que je revis ici sur Gotland, en vrai, en allant d'une clairière à l'autre, c'est à dire d'une ombre à l'autre, d'un soleil à l'autre, depuis une enfance qui passe du rouet à la roue. Voici ce qui se trouve dans les premières pages du roman Återvändaren de Anders Sundkvist:
Ännu ett rum som stängts, tänker Johnny och benen rör sig tungt längs den övervuxna stigen ner mot älven.
En enda gång hade Erik följt med honom ut. Ingen av de andra killarna har ens kommit på tanken. Och numera håller de sig alla långt ifrån honom.
Ekan ligger uppdragen på älvstranden och när han böjer sig ner mot det rostiga draggankaret han huggit fast i en tuva, hör han knaket från skogen. Han tittar skrämt upp mot den lilla gläntan mellan tallarna men rädslan övergår plötsligt i förväntan när han för en kort sekund hoppas få se den ännu en gång.
Han hade varit sju eller åtta och gått upp mitt i natten för att lyssna till älven. Vid bryggan hade han hört ett brak från skogen och i höstmörkert mellan tallarna lyste två ögon som mjölkvita stenar.
Sakta hade konturerna av den jättelika älgen framträtt inför honom. De hade båda stått orörliga och betraktat varandra i vad som kändes som en evighet. Förtrollningen bröst när älgen knyckte på nacken och närmast ljudlöst och förunderligt graciöst vände inåt skogen och omslöts av mörkret.