När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimma formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms.
Jag försöker minnas, jag försöker tränga fram tid. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden.
Längre bakåt förtunnas kometen - det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta.
De tidigaste upplevelserna är till största delen oåtkomliga. Återberättanden, minnen av minnen, rekonstruktioner på grundval av plötsligt uppflammande stämningar.
Mit tidigaste daterbara minne är en känsla. En känsla av stolthet. Jag har just fyllt tre är och man har sagt att det är mycket betydelsefullt, att jag har blivit stor nu. Jag ligger till sängs i ett ljus rum och kliver sedan ner på golvet, oerhört medveten om att jag håller på att bli vuxen.